Den bergtagna

Senaste tidens läsande om allt från trolldomsprocesser till folksagor om troll och jättar från mitt eget landskap har fått mig att längta efter våren allt mer. Redan förra året bestämde jag mig för att ta mig en riktigt lång hälsingerunda och besöka diverse berg som jag ofta bara åker förbi. Nu med dessa gamla berättelser i bakfickan så kommer upplevelsen att bestiga dessa kullar bli dubbel. Vår! Vår! Kom!!!!

Jag passar på att dela med mig av en gammal folksaga från Hälsingtuna som jag hittat i boken 90 Sagor från Hälsingland av Victor Mickelsson.

Axel Törneman (1880-1925)

Axel Törneman (1880-1925)

DEN BERGTAGNA

Ingrids saga är den bergtagnas.

När hon vallade korna gick alltid jätningen åt Långgärdsberget till. Men Ingrid själv, hon gick som en drömmare och lyssnade till skällornas klang och skogssuset.

Aldrig roade hon sig som förr med att blåsa i näverlur, så att tornerna eka mellan bergen. Och när de andra jäntorna var fria om kvällarna och gick till lek eller satt och pratade i lillbryggstugan, var det som om hon av en oemotståndlig makt dragits bort mot den mörka skogen. Och alltid gick hon åt samma håll – mot Långgärdsberget. Så nog såg man att hon var förgjord.

Så en augustikväll var det som om hon tvingades av en underlig makt allt djupare och djupare in i skogen. Den stod där så förunderligt tyst och främmande, denna kväll, med långa mörka och djupa skuggor.

Där myren slutade och Långgärdsberget tog vid, såg Ingrid något. Hon såg Bergakungen sitta på en sten ett stycke från bergväggen. Kring hans huvud flöt månskenets skimmer i en krona av bergkristall. Det föll ned över hans skuldror i den silverglänsande mantelns vida veck och lekte med strängarna i den flammande guldharpan i hans hand.

Bergakungen log gott mot Ingrid. Och hon kom inte ihåg att bli rädd, och han slog ett slag på harpan. Då tyckte hon att det doftade vår ur alla snår och att skogen och marken och allt stod i en skönhet, som hon aldrig ens drömt om.

Vid det andra slaget, som han slog på harpan, tyckte hon att träden och stenarna spelade med, och att hjätat slog av glädje i barmen.

Och när han slog det tredje slaget på harpan, glömde hon att läsa Fader vår – allt under det att Bergakungen sjöng om evig ungdom och övermänsklig skönhet och fröjd. Han sjöng om guld och glans, om blixtrande smycken kring hår och barm. Han sjöng om allt som väntar en fager jordisk kvinna, om hon kommer in till honom i hans bergasal.

Så höjde han sakta handen – och se!

Klippväggen vek undan och i underfull glans öppnade sig bergets salar. Väna väsen svävade lätt som i dans fram mot Ingrid. Breda sparlakan lades för hennes fötter och de väna bjöd henne med djupa bugningar att träda in i bergasalen.

*

Några dagar hade gått och söndagsmorgonens sol rann upp över krigstyngda svenskbygder. Krigsgärder och bördor och utskrivningarnas blodskatt utarmade landet Sverige. Det var på den tiden, på sommaren anno 1676, då fiender trängde landet. De översvämmade besittningarna och från de intagna landskapen, Skåne och Bohuslän, hotade de att tränga upp i landet.

En av förfäran stum tjugoåring till konung måste med 7 000 man vika för att rädda sig. Det rådde söndring och oordning i landet. Folket var förtryckt och fattigdom band landet Sverige i vanmakt. Förskräckelse rådde och häxväsendets vanvettiga farsot låg som en mara över landet. Häxbål och blodiga orgier grasserade…

Den ena kyrkklockan i Tuna kyrka hade efter högmässans slut låtit sitt entoniga brandklämtningsrop ljuda ut över socknen. Den ringde längre än annars, sades det bland kyrkfolket. Den överröstade själaspillningarnas slitande rop och veklagan i sockenhäktet vid tornets fot och förskräckande helvetets härar.

Den ringde till väckelse och maning för det fattiga och anfäktade folket att bedja Gud vända sin vredes blodiga tuktoris från landet. Och tyst och betryckt drog sig kyrkfolksgrupperna ut efter kyrkvägen och vidare efter bygdens stigar mot grå och fattiga stugor.

När Ingrids föräldrar, böjda av arbete och mycken suckan, kom hem till sitt, fann de Ingrid sitta på stugbron. Hon var blek och illa hanterad med mörka ringar under ögonen. Hon sade, att hon varit hos Ulle Villevargen i berget, där hon sett mångahanda kostliga och underbara ting. Men då hon trots all trugan ej smakat på trollens mat, hade hennes hågkomst blivit bevarad. Därför hade hon också makt att höra kyrkklockan och kunnat gå ut ur berget.

Åter gick Ingrid i hushållsstök och vanliga bestyr. Men hon kände sig alltjämt maktstulen och inte som förr, och det var kusligt att se henne.

Det gick inte med mindre än att de till slut fick ta henne till visfinnen i Bergsjö, och man hoppades att han skulle bota henne.

Och då fick hon liksom tillbaka modet och blev som folk igen. Visfinnen hade dragit en tråd ur hennes särk, tagit ett hårstrå från hennes huvud och ett stycke av hennes vänstra lillfingersnagel. Detta lade han i en tumlare med brännvin. Så gjorde han korstecknet i detta med kniv och lät henne dricka, medan han strök kniven över hennes kropp under oupphörliga korstecken. Och mumlande läste han över henne:

– I Jesu namn jag (maktstulenheten)gick genom en skog; där mötte mig Gud och Hans Fru; de frågade: ”Vart vill du taga vägen?” Jag sade: ”Till Ingrid Olsdotter i Wi!” – ”Nej”, sade de, ”förr ska du återvända. Jag skall stämma dig uti en sjö, där ingen ror, uti berg, där ingen bor, överst av Blåkullen”.

Därpå läste han Fader vår bakframt, så att man kunnat hisna åt det.

*

Fastän maktstulenheten vikit bort, var ändå trolldomen kvar i kroppen på Ingrid. Ty när årsmotet (årsdagen av bergtagningen) nalkades, beklagade hon sig och sade, att något stod före henne igen och att det nu blev sista gången.

Så skedde det också. Och när hon på morgonen den dagen gick för att bära hem raskved (kvistar och dylikt) från skogen i svegan (lång vidja med ögla och länkar), kom hon inte tillbaka mera.

Det gicks skallgång och det lystes efter henne från predikstilen. När inget hjälpte, sökte man underrättelse hos visfinnen igen och ända hos en vis gubbe i Attmars socken i Medelpad.

Båda svarade att hon var tagen in i Långgärdsberget, och som ett tecken härpå skulle man hitta svegan med litet raskved i, om man sökte vid en stor gran nära intill ett visst ställe vid bergfoten.

Man sökte där de sagt, och man fann svegan med raskveden.

Nu kunde man se att det var som de kloka sagt, och det brukades mångahanda väsende, såsom med tuppens galande att få Ingrid löst utur berget och trollens makt. Ty tuppen är vaksamhetens symbol, allt sedan han väckte Petri slumrande samvete, då han förnekade sin herre och mästare. Tuppens galande bådar alltjämt dagens gryning och väcker ur sömnens dvala. Och det är en maning till uppvaknande även ur syndens och den andliga dödens bojor.

Men ”den onde” och hans leda anhang lät inte förskräcka sig. Och därför blev det så, att själva prästen, som var en morsk karl, begav sig till berget för att läsa ut henne. I spetsen för sockenborna stod han vid bergfoten, där man funnit svegan. Han var klädd i mässhake, vars silverkors glänste och glimmade i solen, samt hållande mässboken med båda händerna framför sig.

Den gamla ledbrutna och gråhåriga klockaren, som stapplat med på krokiga ben, stod nu bredvid prästen och ringde med den signade handklockan, som han tagit ner från sin plats under kyrkvalvet, och fört med.

Och så började prästen att läsa och sjunga så mycket han orkade och besvärja djävulen med kraftiga ord.

Men framför dem låg berget oberört och slutet som en värld för sig, liksom i tyst undran över vad de hade för sig och ville, de små människodvärgarna där nere vid dess fot.

Och Ingrid var och förblev borta…

~ av Bappho på februari 11, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: