Vèlès, Vèlinès

Litauiska ordet vèlè betyder skuggan av de döda. Enligt den gamla baltiska världsbilden så levde inte de döda och de levande separerade utan i ständig kommunikation med varandra. De dödas värld låg inte långt borta utan i nära anslutning till vår värld. Vélés återvände ofta hem för att besöka de levande, och de levande berättade många historier om sina möten med vélés, de döda.

Hösten är de dödas årstid. Efter höstdagsjämningen, i slutet av oktober och i början av november så firades en speciell högtid tillägnad de döda som kallades Vélinés eller Ilgés (kärlekens kval och längtan) då förfädrerna respekterades och tackades för allt det de levande ägde och besatt. Ljus och små facklor tändes till deras ära och den äldsta personen i hushållet bad en bön, liknande denna:

Skuggor av de döda som fortfarande minns detta hus, ärade förfäder och förmödrar, farfar och farmor, morfar och mormor, far och mor (de döda namnges), ni som är värdiga evig åminnelse, och alla våra släktingar, och våra barn, som döden tagit ifrån oss, vi hälsar er välkomna till denna årliga fest. Må det bli trevligt för er, ärade förfäder och förmödrar, som är så ljuva som våra minnen av er.

Efter man hade druckit, ätit, festat och sjungit med de döda så tog man med sig alla resterna av maten till de fattiga. Det fanns fattiga män och kvinnor, vars jobb var att be för de döda och samhället stödde dem med mat.

Att föda de döda var viktigt. De döda är hungriga för att de hela tiden är involverade i de levandes välbefinnande.

Källa: Seeing the swarming dead: Of mushrooms, trees, and bees av Eglute Trinkauske

~ av Bappho på september 2, 2011.

2 svar to “Vèlès, Vèlinès”

  1. Tack för ett fint inlägg om ett mycket vackert och kärleksfullt förhållningssätt.
    När jag gjorde min Samhainceremoni i höstas så kände jag mig så himla mörkrädd och spökrädd att jag inte vågade bjuda in några döda.
    Men då berättade jag det för elementarerna som jag hade bjudit in till min cirkel och sa att just denna Samhain skulle jag inte bjuda in mina anhöriga i cirkeln, men jag bad elementarerna hälsa till mina anhöriga och säga att jag älskar dem och ofta tänker på dem.
    Jag vet inte, men det kändes okej just då att göra så.
    Får se om jag lyckas tuffa till mig och komma över min rädsla så småningom…

    • Jag brukar bygga upp ett speciellt altare på min vardagsrumsbyrå, en gammal släktklenod i slutet av oktober. Jag sätter upp foton på mina förfäder, även de jag inte själv hunnit träffa men som jag ändå känner ett släktskap med. Vissa har jag nära kontakt med i vardagen, och en del jobbar jag med och offrar till ofta, men inte alla. Jag ser till att ha vatten där till dem att dricka och tända ljus. Min farfar Paul som också finns med på bilden där uppe hade alltid en skål med nonstop framme och i år tänkte jag bjuda honom på det. Han har nämligen varit närvarande den senaste tiden av lite speciella orsaker.

      Om du börjar med ett litet altare med foton på dem du stått allra närmast så tror jag inte att du kommer att känna dig speciellt rädd. De vill ju dig bara gott (om du nu inte har otrevlig släkt förstås) 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: