Talande andar i byn öster om sjön

För någon månad sedan hade jag flera drömmar som handlade om min hemby, vilket fick mig att låna hem en bok av min far om byn och gårdarnas historia. Jag har inte haft tid att öppna boken förränns idag och då sträckläste jag hela. Det var en fängslande läsning om gårdarna och hur livet såg ut för dem som bodde där en gång i tiden.  Arbetslivet, vad som var kvinnogöra och mansgöra. Hur arbetet förändrades fram till modern tid. Vad de åt, till vardags och fest. Olyckor och händelser, beskrivningar av färgstarka personer o. s. v.

Jag förstår nu varför jag fick de bilder jag fick, alla människor, allt liv, den levande vägen. Vilken skillnad från idag. Nu för tiden möter man bara motionärer, fågelskådare eller bilar på väg till eller ifrån jobbet. Det är knappt man ser någon utomhus om de inte klipper gräsmattan eller hämtar posten. Det är faktiskt med en hel del sorg i hjärtat jag läser om livet som en gång var, just här, på den här platsen.

Boken gav mig en helt ny dimension av den plats jag trampar varje dag. Ainas bäck är inte längre bara en vacker bäck, nej, där sitter byns kvinnor och tvättar höst- eller vårtvätten. Det lilla torpet med den underbara trädgården som jag beundrar när jag går min morgonpromenad, där sitter nu Hugo, trädgårdsmästare (inte konstigt att trädgården är helt förtrollande), som alltid skyndade lite långsamt och aldrig fick något gjort. Den stora hälsingegården som sakta förfaller utanför mitt vardagsrumsfönster kan jag se i full påmpa och ståt när över hundra människor samlades där till bröllop. I mitt eget lilla hus på ett rum och kök fanns en gång i tiden byns första affär. Nu fick jag en förklaring till den långa bänken i uthuset med massor av lådor, ett hemmabygge av gamla Mustad Vera Margarin-lådor målat i blått. Och precis väster om mitt hus låg det en herrgårdsliknande byggnad, Sigridslund, som brann ner 1947 och det enda minnet idag efter den byggnaden är en gigantisk tårpil som snart även den gjort sitt.

Det är sorgligt att det nästan inte längre finns någon kvar som minns. Förr i tiden så levde man ofta kvar på samma plats i flera generationer och redan som barn fick man till sig gamla berättelser, om platsen och om de äldre generationerna som levt där. Idag flyttar vi runt och har inte samma jordade rötter i våra förfäders mylla. Man kan säga att vi är lite vilse och de gamla andarna, osynliga.

Nu undrar ni kanske vad det här har att göra med häxkonst och min personliga praktik som trollbacka. Jo, för mig är det viktigt att ha kontakt med de andar och väsen som är bundna till den plats jag verkar och bor på. Man kan säga att de fungerar som en sorts tröskel eller port in i den andra världen och det är nästan bara sådana andar som jag jobbar och kommunicerar med. När man pratar om sådana väsen så tänker nog de flesta på naturandar av olika slag men man ska inte glömma de delar som finns kvar av de människor som bott och levat på platsen genom tiderna och som nu är döda. Och det är inte en omöjlighet att den lilla tomtenissen du har som hjälper till i gården, egentligen är en del av, eller en kvarleva av någon som en gång i tiden bott där. Kanske den personen som en gång byggde gården eller någon annan gård som stått där långt innan.

Om du har en magisk plats dit du går, för att närma dig de andra världarna, kommunicera med andar och väsen, utföra ritualer, be om hjälp och liknande. Glöm inte bort platsens historia. Sök reda på den om du inte redan vet. Se till att de inte blir glömda. Väck dem om de slumrar.

~ av Bappho på juni 7, 2011.

10 svar to “Talande andar i byn öster om sjön”

  1. har en plats som ropar på, ur tidernas gång, den finns där och ropar till mig: Skynda! tiden är knapp, du kan föra arvet vidare.
    Jag vet inte vem det är, men att jag ”måste” dit, skyndsamt.
    Där bor andarna av mina förmödrar sedan år 1530, minst.
    Det märkligaste av allt: Jag växte själv upp (sommartid) i mina föräldrars torp, med bara en väg och en bergsknalle imellan, aldrig förtalte mig min mor om att min mormorsmor var den sista generationen, född uppe på bergssidan.
    Jag måste dit, i sommar, för att se husgrunden och få en djupare känsla för mina förmödrar och fäder.
    Så jag förstår vad du pratar om, det är få förunnat att känna sina rötter.

    • Vad spännande att du har/vet om en plats där de levat så lång tid och på samma ställe. Ja, skynda, skynda. Åk dit och känn efter och gräv. Ta med dig dina barn!

  2. Jag kom tillbaka dit där förmödrar och förfäder levt i minst 600 år, det gick inte att undvika – tack och lov. 🙂

  3. Spännande och intressant med era platser. Jag fick följa en granne till ett nedlagt bruk vid en sjö igårkväll, hon tog oss till en mini-kyrkogård i skogen där bara ett fåtal ligger begravda, där skulle visst några barn gå igen. Hon ville höra om vi kände något på en speciell del av kyrkogården som hade en mer orolig energi så hon sa inte var. Jag kände inget men A prickade rätt 🙂 Jag vill tillbaka dit för det var speciellt.

    • Jag var till en sådan liten begravningsplats igår, också vid ett bruk med gamla kors i järn och sten. Vackert! Vet dock inte om det finns några historier om gengångare på platsen. 🙂

  4. För mig är den här platsen Vänerns norra strand. Inte min hemkommun men där jag tillbringat varje sommar, vid sommarstuga eller ombord på båtar. En liten by och öarna där omkring. Andrarna, väsendena. Jag är med på vad du menar med ”gräv där du står”. Det är även så jag arbetar. Det var när jag började peta i jordlagret jag fann kontakt med avlidna. Eller jag vet inte vad som kom först, hönan eller ägget men jag vet hur jag arbetar i dag och hur det genererar i sin tur. Vävar, alltid dessa vävar…

    Rosenklo, Astraea

  5. Så spännande! Älskar historier knutna till, tja, historien! 🙂
    Jag ska snart flytta med min man till ett nytt ställe jag inte har varit många gånger på och nu mitt i flyttstöket (jag tackar min mensvärk för en välbehövlig paus) inser jag att det är så mycket mer att göra sen än att packa upp och kanske tapetsera. Huset verkar ha goda energier men man vet ju aldrig när en person flyttar ut vilka energier som följer med eller vilka som stannar kvar. Där jag är uppväxt och kanske just i min familj också, har det alltid varit väldigt viktigt att veta platsers historia. Det blir nog att leta upp gamla grannar att lära sig mer om min nya hembygd! 😀

    • Ibland kan det ta tid att sätta sin egen prägel på ett nyförvärvat hus, innan de gamla ägarna helt lämnat. Hoppas du trivs i det nya huset och att du hittar en massa intressant historia att gotta ner dig i 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: