He, who walks the earth

Ibland hittar man en myt eller en symbolisk bild som talar så starkt och klingar så sant, att man inte kan titta bort utan måste följa den, vilket jag gjorde när jag läste ett stycke ur Clive Tolley’s Shamanism in Norse Myth and Magic om Mir-susne-xum.

World-watching-man,
the god who walks the earth,
is conjured at night when he makes his rounds.
Clattering of horses’ hooves is heard,
the swamp-crane-coloured steed.

Mina tankar snuddade vid vissa sidor av Oden som ligger mig varmt om hjärtat och jag läste vidare.

Vintergatan har i myter associerats med flyttfåglarnas väg, från söder till norr och tillbaka, speciellt svanarna, gässen, änderna och tranorna. Det sägs också att döda människors själar slår följe med fåglarna till de dödas boning i norr. Mir-susne-xum återvänder hit, precis som flyttfåglarna varje år för att vaka över världen och sitt folk. Han rider runt på sin åttavingade gråa häst och håller ett öga på människorna och helar dem som är sjuka och när hans folk är i fara, då kommer han med sitt följe av döda krigare för att beskydda dem. Deras väg sägs vara vintergatan.

Man kan inte låta bli att associera till Oden och den vilda jakten. Wodan, vinden och de dödas gud. I vissa delar av Småland trodde människor att Oden jagade med fåglar som kunde förvandlas till en armé om det behövdes.

 ”..på några orter har bonden haft den förmodligen uråldriga sed att om hösten lämna en kärve havre på åkern åt den häst, på vilken någon skyddsgud förmentes om natten rida i luften, och har jag i min ungdom hört bönder i Skåne omtala, att denne häst ljudligen framfar högt emot himlen såsom ett sakta väsande. (Samlingar för nordens fornälskare av Nils Henrik Sjöborg).”

forts..

~ av Bappho på mars 28, 2011.