Mormor

Jag höll min mor sällskap på akuten häromdagen när hon satt med min kära mormor som plötsligt hade blivit sjuk. Min mormor är dement sedan flera år tillbaka och det senaste halvåret har hon gått in i en ny ganska fascinerande fas i sin sjukdom. Meningarna är inte längre sammansatta på ett logiskt sätt utan abstrakta och hon talar ibland entonigt eller med en speciell melodi. Ibland blir det som poesi.

”Jag kände mig så trött, så trött.
Jag satte mig ner på trappan och grät. (..och så gråter hon en stund)
Jag kände mig så trött, så trött.
Jag satte mig ner på stenen och grät. (..och så gråter hon en stund)
Jag kände mig så trött, så trött.
Jag satte mig ner på stubben och grät. (..och så gråter hon en stund)”

”Lovisa och Andreas hade det så jobbigt. Till slut orkade de inte mer. Och så gick de ut i skogen. De andra gick dit och krattade. De krattade upp alla löven. Då blev allt bra igen.”

Hon gillar ögon. Möter man hennes blick så skiner hon upp med värme och kärlek och kan hålla fast den i en evighet. Som ett litet barn. Det känns nästan som att möta blicken av något gudomligt. Se rätt in i Gud.

När hon låg där på britsen så betraktade hon taket. ”Vad rent och snyggt de har här!” Så betraktade hon taket mer ingående. ”Undrar vad som finns bakom taket. Titta det regnar!”, sa hon och pekade upp. Och jag tänkte: ”Så det finns något bortom taket, om man bara har de rätta ögonen att se.”

Plötsligt kan hon sträcka på halsen, som en rovfågel som fått syn på ett byte långt bort och hon får en fjärrskådande blick. Man kan se på hennes ögonrörelser och miner att hon tittar på något sorts skådespel bortom min och min mammas synfält. Ibland blir hennes ord tydliga och hon berättar vad hon ser. Andra gånger är hennes meningar lika svårtydda som ett delphiskt orakels och jag inbillar mig att jag ska finna några gömda sanningar om jag bara lyssnar noga till varje ord.


Vissa syner hon har är återkommande, speciellt en liten hund hon gärna pratar med och som jag är böjd att tro är hennes barndomshund Tello. Min mormor var synsk i alla fall innan hon blev dement. Hon fick ofta påhälsning av döda vilket hon inte var speciellt förtjust i. Hon kunde också se in i framtiden och varnade ibland med höjt finger om man gick och kärade ner sig i fel karl kan jag minnas. Just därför är det så svårt att säga nu, vad som är sjukdom och vad som är riktiga syner för nattliga besök har hon ju alltid haft.

~ av Bappho på januari 5, 2011.

2 svar to “Mormor”

  1. shit! vad snygga färgerna blev i dina bilder

  2. Vilken fin text! 🙂
    Jag jobbar inom vården/omsorgen/psykiatrin, har gjort det i några år, och där möter jag ibland personer som ser och hör saker utanför det vi andra förnimmer. Det är lite tabu att tala om det de ser och hör som annat än tokerier och sjukdom men jag blir så fascinerad av deras beskrivningar eller berättelser om andra världar, folk som de har mött fastän de inte varit utanför avdelningen osv. Så länge de mår bra i den värld de upplever tycker jag bara det är fantastiskt att få ta del av deras historier. Jag känner också igen det poetiska som ploppar upp! Det är som att poesin finns där i mellanrummet, det där som en annan gärna stressar bort… ;-P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
<span>%d</span> bloggare gillar detta: