Jag var en snabb sväng till det naturvackra Hjortoberget för att beundra utsikten över blåa hälsingekullar och leta upp platsen där det växer en förvildad tuja av okänd härkomst (Thuja plicata?). Jag lånade ett par kvistar för att ta hem och torka för att se om det är en liknande art man kan köpa som smudge-bundlar. Jag hade också turen att hitta vackert guldgula kåddroppar som stelnat efter stammen. De ska också prövas.
Om någon känner igen vilken sorts tuja det är genom att titta på bilden får gärna kommentera och berätta.
Tuja som också kallas livets träd, bränns vid bön till högre makter. Bönen stiger upp med röken. Den bränns också tillsammans med offer och för att välsigna ett hus innan man flyttar in. Den både renar och drar till sig goda krafter och jagar iväg okynniga väsen. Om man lägger kvistarna i skorna så kommer bara goda saker i ens väg, eller bär en kvist i din vänstra ficka.
Jag har fått hem två rökelser från Forest Grove Botanica. Pine & Poplar och Pine, Popplar & Propolis. Jag valde två varianter som både innehöll balsampoppel eftersom det är en doft som slår det mesta. I alla fall tycker jag det. Alltså en garanti för att jag skulle gilla rökelsen än vad jag tyckte om de kanadensiska kådorna.
Själva paketen doftade ganska starkt av någon sorts exotisk tallkåda och bikitt när jag packade upp dem, men jag lyckades inte känna av balsampoppeln, vilket var konstigt, eftersom jag själv tycker att den lätt tar över i rökelseblandningar än hur försiktig man är.
Jag förväntade mig en vild kådig rökelse när jag tände rökelsekolet och var beredd att öppna fönster och dörrar men istället var den lätt, elegant och lägenhetssäker. En rökelse man enkelt kan tända innan man får besök av ”vanligt” folk. Jag kunde nu känna ett slingrande spår av poppeln och bikittet gav en känsla av varma tända vaxljus.
Jag gissar att kådorna är väl utblandade med något annat för att ge den rumsrena känslan och de är välgjorda och doftar gott utan att ge för mycket rök. Jag tänker definitivt pröva fler produkter från Forest Grove Botanica även om jag personligen gillar mer studs i rökelser och att de gärna får bolma ordentligt.
Betyget är mer än godkänt. Välgjorda men för tama för min smak.
Dimman låg tät och ogenomtränglig när jag vaknade. Det var kyligt och rått och jag tänkte att solen säkert skulle spricka upp efter en snabb tvåtimmars promenad runt sjön. Att ge sig ut i dimma är mer roligt än man kan tro. Man syns nämligen ganska dåligt så man får en större chans att se vilda djur på nära håll. När vi skulle passera rätt över sjön vid östra delen så kom ett par gäss flygandes någon meter över vattnet och jag var tvungen att ducka för att undvika en direkt krock. Något större djur rörde sig vid strandkanten en fotbredd ifrån där jag stod och dök snabbt ner i vattnet innan jag hann uppfatta vad det var för art. Min kropp tänkte krokodil, och hoppade en meter upp i luften, men det var säkert en mink eller en lurande storgädda. Om det inte bara var storormen som rörde på sig i vattnet.
Om man är intresserad av att se in i andra dimensioner, besöka det underjordiska och skåda andra världar så är dimman ett riktigt bra verktyg. Och dimma över vatten, än bättre. Detta är tusen gånger mer effektivt än kristallkulor och allehanda svartspeglar. Man befinner sig ju också på precis rätt plats, vid rätt tid, då portarna står öppna.
Jag har en bra plats vid västra sidan av sjön där det går bryggor rätt över. I mitten av sjön så har de muddrat bort vass så det går som en väg som försvinner bort i fjärran. Där kan man sätta sig ner och skåda sig bort i fjärran och låta dimmorna göra sitt
Jag spenderade en stund där i dag och när jag var klar och skulle ställa tillbaka mina ögon och mitt seende, så kom det en stor blåsvart korp inflygandes alldeles bakom mig och så flög den fram genom dimman längs gatan genom vassen och försvann. Kändes lite mäktigt faktiskt. Korpar har ju alltid en air av mystik med sig.
Jag har precis kommit över ett kranium från en grävling. Den har sprucken skalle, så jag gissar att det är ett stackars trafikoffer. Biltrafiken är definitivt grävlingens största fiende med 20 000 – 30 000 offer per år.
Grävlingen är ett nattaktivt djur som bor i underjordiska gångar och kanske är det därför den förknippas med både övernaturliga förmågor och underjorden. Den sägs därutom vara en god hamnskiftare och förekommer vid flera tillfällen som en häxas familjär i engelska trolldomsprocesser.
Grävlingen är också starkt förknippad med den prusiska/baltiska underjords- och dödsguden Pikuolis/Picollos/Patollus som också ledde de dödas arme över himlen. Den litauiska motsvarigheten är den enögde Velinas som har många likheter med Oden.
Det finns även en lååångsökt koppling mellan grävlingen och Oden och det är Grävson. Den sista kärven på åkern sades vara ett offer till Odens hästar, eller Odens hundar eller bara Grävson, som är grävlingen. Men detta är något jag gräver i just nu så det får jag återkomma till när jag blivit klokare. En fin skalle är det i alla fall!
Jag firar varken Påsk eller Ostara. Jag uppmärksammar dock vårdagsjämningen, men det största firandet jag har på hela året är tranornas ankomst. På ett par veckor anländer alla flyttfåglarna hit till sjön, sångsvanar först, tätt följda av diverse gäss, sedan ringduvor, tofsvipor och tranor.
När tranorna landat då är livet tillbaka till Btitas Backe efter en lång och dyster vinterdvala. Sommarhalvåret är äntligen här. När den första tranan stämmer upp till sång och dansar årets allra första steg på åkern, springer barnen (eller barnet, kanske det blir numera) in i skogen för att leta det stora ägget våra bofasta tranpar lagt någonstans bland gräs och grenar. Nu kan allt bara bli bättre!!!
Vi har också varit ute och letat fler gravlämningar här i byn och jag tror vi har funnit två plundrade gravar. Det ser i alla fall ut som om det varit två mansbyggda högar, där det nu mer är som gropar. Platsen är också den rätta. Det är ganska mycket sten där överhuvudtaget så det är både lite svårt att ta sig fram på vissa ställen och svårt att se vad som är vad och även om det är ett litet område så är det också dessutom svårt att hitta igen det man funnit. Jag kommer att behöva återkomma många gånger innan området är färdigsökt.
Hur som haver. Mitt i den största plundrade graven låg det ett gammalt käkben från ett rådjur, så jag gissar att det har varit en gravplats för mer än en människa.
I övrigt är det en ganska vacker plats. Orörd skog där träden får falla hur de vill eller sakta vittra sönder där de står fulla av tickor, mossor och små djur. Det är så gott som aldrig människor där för det är lite stenig och snårigt, fast egentligen inte när man väl stigit in. Det kan också vara hemsökt av ett eller annat. Mycket ljud kan man höra, som av stora tunga djur, men även stark tobakslukt. Någon gammal ägare till platsen, kanske.
Jag tänker pröva en utesittning vid den största gropen så fort väder och andra omständigheter tillåter och vi får se om jag får upp något som stämmer överens med mitt förra drömbesök vid den här platsen. Vem vet, det är kanske bara en gammal jordkällare jag hittat
Eftersom det knappt varit någon snö i år så har stigen runt sjön torkat upp i rekordfart och vi har varit på vår jungfrufärd. Det tar runt två timmar att gå runt om man som jag måste stanna och titta på allt och undersöka och så får man lägga till en timme med kaffe och fika hos mor efter vägen Jag har lovat mig själv att varje vardagsförmiddag gå sträckan, i alla fall tills myggorna kommer.
Blåsipporna vid bäcken slokade tråkigt. Kylan? Och vattenflödet var inte så rikligt men här kommer en liten bäck i varje fall.
Hörde detta program på P4 för ett par veckor sedan. En intervju med sierskan Solveig i Gävle med rötter i hälsländska Delsbo, som hellre kallar sig för hjälpare då hon tycker att sierska låter för mörkt.
Det är roligt att höra någon från den gamla stammen. Även om hon använder sig av modern terminologi ibland och en och annan new-age teori, så känner jag igen mycket av det gamla, speciellt Elsie från min barndom.
Det är också roligt att hon nämner vitterstråken vid Hagsta.
Fortfarande våryr har jag svårt att hålla mig inomhus så vi planerade en dagstripp till Hårgabergets topp. Tyvärr vaknade jag med migrän så det fick bli en snabb eftermiddagstur till bergets fot istället. Lite sorgligt tyckte jag att det var med trasig skylt och ingen information vid tavlan där stigen börjar.
Vi hann inte gå långt förränns jag började fantisera om Stigman Horga och hans män, hur de bott och gömt sig i någon större skreva bland stenbumlingarna. Undrar vart? Undrar om de satt där uppe på de lösa bumlingarna och höll råd, eller kikade ner mot byn? Och vart gömde eller begravde de kropparna efter ynglingarna de offrat uppe vid toppen?
Stigman Kraka håller vakt!
*
På väg hemåt igen så svängde vi av åt vänster vid Ljusnans strand för att fota en vacker isabellfärgad häst. Då hittade vi ett talliknande jätteträd som fällt stora kottar. Jag tänkte att jag tar väl ett par med mig hem för att dekorera med och märkte att jag fick kåda över händerna. En kåda som verkligen doftade ädelt. Rena parfymen. Det satt stora vita kåddroppar överallt på kottarna och det hade också fallit ner under grenarna. Bara att plocka! Kladdig som satans, men nöjd åkte jag hemåt. Nu ska jag bara försöka luska ut vilket sorts träd det var.
Hemma på kvällen prövade jag att bränna kådan och den var mild och utsökt. Ett träd jag kommer besöka fler gånger.
*
Just ja, vi hann också med ett snabbesök vid ättehögen i Berga, nu snöfri. Dit ska jag snart återvända för en längre vistelse. Väntar bara på lite mer värme i luften.
