Jag passar på att dela med mig av en gammal folksaga från Hälsingtuna som jag hittat i boken 90 Sagor från Hälsingland av Victor Mickelsson.

Axel Törneman (1880-1925)

DEN BERGTAGNA

Ingrids saga är den bergtagnas.

När hon vallade korna gick alltid jätningen åt Långgärdsberget till. Men Ingrid själv, hon gick som en drömmare och lyssnade till skällornas klang och skogssuset.

Aldrig roade hon sig som förr med att blåsa i näverlur, så att tornerna eka mellan bergen. Och när de andra jäntorna var fria om kvällarna och gick till lek eller satt och pratade i lillbryggstugan, var det som om hon av en oemotståndlig makt dragits bort mot den mörka skogen. Och alltid gick hon åt samma håll – mot Långgärdsberget. Så nog såg man att hon var förgjord.

Så en augustikväll var det som om hon tvingades av en underlig makt allt djupare och djupare in i skogen. Den stod där så förunderligt tyst och främmande, denna kväll, med långa mörka och djupa skuggor.

Där myren slutade och Långgärdsberget tog vid, såg Ingrid något. Hon såg Bergakungen sitta på en sten ett stycke från bergväggen. Kring hans huvud flöt månskenets skimmer i en krona av bergkristall. Det föll ned över hans skuldror i den silverglänsande mantelns vida veck och lekte med strängarna i den flammande guldharpan i hans hand.

Bergakungen log gott mot Ingrid. Och hon kom inte ihåg att bli rädd, och han slog ett slag på harpan. Då tyckte hon att det doftade vår ur alla snår och att skogen och marken och allt stod i en skönhet, som hon aldrig ens drömt om.

Vid det andra slaget, som han slog på harpan, tyckte hon att träden och stenarna spelade med, och att hjätat slog av glädje i barmen.

Och när han slog det tredje slaget på harpan, glömde hon att läsa Fader vår – allt under det att Bergakungen sjöng om evig ungdom och övermänsklig skönhet och fröjd. Han sjöng om guld och glans, om blixtrande smycken kring hår och barm. Han sjöng om allt som väntar en fager jordisk kvinna, om hon kommer in till honom i hans bergasal.

Så höjde han sakta handen – och se!

Klippväggen vek undan och i underfull glans öppnade sig bergets salar. Väna väsen svävade lätt som i dans fram mot Ingrid. Breda sparlakan lades för hennes fötter och de väna bjöd henne med djupa bugningar att träda in i bergasalen.

*

Några dagar hade gått och söndagsmorgonens sol rann upp över krigstyngda svenskbygder. Krigsgärder och bördor och utskrivningarnas blodskatt utarmade landet Sverige. Det var på den tiden, på sommaren anno 1676, då fiender trängde landet. De översvämmade besittningarna och från de intagna landskapen, Skåne och Bohuslän, hotade de att tränga upp i landet.

En av förfäran stum tjugoåring till konung måste med 7 000 man vika för att rädda sig. Det rådde söndring och oordning i landet. Folket var förtryckt och fattigdom band landet Sverige i vanmakt. Förskräckelse rådde och häxväsendets vanvettiga farsot låg som en mara över landet. Häxbål och blodiga orgier grasserade…

Den ena kyrkklockan i Tuna kyrka hade efter högmässans slut låtit sitt entoniga brandklämtningsrop ljuda ut över socknen. Den ringde längre än annars, sades det bland kyrkfolket. Den överröstade själaspillningarnas slitande rop och veklagan i sockenhäktet vid tornets fot och förskräckande helvetets härar.

Den ringde till väckelse och maning för det fattiga och anfäktade folket att bedja Gud vända sin vredes blodiga tuktoris från landet. Och tyst och betryckt drog sig kyrkfolksgrupperna ut efter kyrkvägen och vidare efter bygdens stigar mot grå och fattiga stugor.

När Ingrids föräldrar, böjda av arbete och mycken suckan, kom hem till sitt, fann de Ingrid sitta på stugbron. Hon var blek och illa hanterad med mörka ringar under ögonen. Hon sade, att hon varit hos Ulle Villevargen i berget, där hon sett mångahanda kostliga och underbara ting. Men då hon trots all trugan ej smakat på trollens mat, hade hennes hågkomst blivit bevarad. Därför hade hon också makt att höra kyrkklockan och kunnat gå ut ur berget.

Åter gick Ingrid i hushållsstök och vanliga bestyr. Men hon kände sig alltjämt maktstulen och inte som förr, och det var kusligt att se henne.

Det gick inte med mindre än att de till slut fick ta henne till visfinnen i Bergsjö, och man hoppades att han skulle bota henne.

Och då fick hon liksom tillbaka modet och blev som folk igen. Visfinnen hade dragit en tråd ur hennes särk, tagit ett hårstrå från hennes huvud och ett stycke av hennes vänstra lillfingersnagel. Detta lade han i en tumlare med brännvin. Så gjorde han korstecknet i detta med kniv och lät henne dricka, medan han strök kniven över hennes kropp under oupphörliga korstecken. Och mumlande läste han över henne:

- I Jesu namn jag (maktstulenheten)gick genom en skog; där mötte mig Gud och Hans Fru; de frågade: “Vart vill du taga vägen?” Jag sade: “Till Ingrid Olsdotter i Wi!” – “Nej”, sade de, “förr ska du återvända. Jag skall stämma dig uti en sjö, där ingen ror, uti berg, där ingen bor, överst av Blåkullen”.

Därpå läste han Fader vår bakframt, så att man kunnat hisna åt det.

*

Fastän maktstulenheten vikit bort, var ändå trolldomen kvar i kroppen på Ingrid. Ty när årsmotet (årsdagen av bergtagningen) nalkades, beklagade hon sig och sade, att något stod före henne igen och att det nu blev sista gången.

Så skedde det också. Och när hon på morgonen den dagen gick för att bära hem raskved (kvistar och dylikt) från skogen i svegan (lång vidja med ögla och länkar), kom hon inte tillbaka mera.

Det gicks skallgång och det lystes efter henne från predikstilen. När inget hjälpte, sökte man underrättelse hos visfinnen igen och ända hos en vis gubbe i Attmars socken i Medelpad.

Båda svarade att hon var tagen in i Långgärdsberget, och som ett tecken härpå skulle man hitta svegan med litet raskved i, om man sökte vid en stor gran nära intill ett visst ställe vid bergfoten.

Man sökte där de sagt, och man fann svegan med raskveden.

Nu kunde man se att det var som de kloka sagt, och det brukades mångahanda väsende, såsom med tuppens galande att få Ingrid löst utur berget och trollens makt. Ty tuppen är vaksamhetens symbol, allt sedan han väckte Petri slumrande samvete, då han förnekade sin herre och mästare. Tuppens galande bådar alltjämt dagens gryning och väcker ur sömnens dvala. Och det är en maning till uppvaknande även ur syndens och den andliga dödens bojor.

Men “den onde” och hans leda anhang lät inte förskräcka sig. Och därför blev det så, att själva prästen, som var en morsk karl, begav sig till berget för att läsa ut henne. I spetsen för sockenborna stod han vid bergfoten, där man funnit svegan. Han var klädd i mässhake, vars silverkors glänste och glimmade i solen, samt hållande mässboken med båda händerna framför sig.

Den gamla ledbrutna och gråhåriga klockaren, som stapplat med på krokiga ben, stod nu bredvid prästen och ringde med den signade handklockan, som han tagit ner från sin plats under kyrkvalvet, och fört med.

Och så började prästen att läsa och sjunga så mycket han orkade och besvärja djävulen med kraftiga ord.

Men framför dem låg berget oberört och slutet som en värld för sig, liksom i tyst undran över vad de hade för sig och ville, de små människodvärgarna där nere vid dess fot.

Och Ingrid var och förblev borta…

Jag har köpt hem blomkrukor i lera, storlek mindre med fat. Där ska jag förvara all kyphi/rökelse jag gjort. All rökelse man gör med torkad frukt och vin ska ligga och gona sig ett tag, precis som ett gott vin blir det bättre ju längre det får ligga. I det gamla Egypten så brukade man lägga kyphin i lerkrukor som man sedan grävde ner. Så min idé får bli en modern variant. Fatet till krukan använder jag som lock. Nu kan rökelsen både torka till och slippa bli dammig (läs, full av katthår).

Dessa krukor kan faktiskt bli riktigt fina och praktiska andehus, vilket jag kanske kommer att återkomma till någon annan dag.

Ett tips så här i efterhand, nu när jag börjat att använda rökelsen jag gjorde förra året, är att rulla ganska stora bollar som du sedan kan ha sönder i morteln innan du bränner dem. Det är nämligen inuti kärnan som doften blir som allra bäst. Mer i bollen alltså!

Jag var till biblioteket igår och tog en vända in i Hälsingerummet i jakt på lokala sagor och berättelser om troll, jättar och jättinnor. Väl därinne så hittade jag så mycket kul så jag fick en tung kasse med mig hem. Bland annat hittade jag denna bok:

Jag har läst den tidigare, men då var jag så ung så att jag inte riktigt kunde ta den till mig på samma sätt som jag kan idag, och så minns jag inget av den heller, som vanligt.

Däri kan man bl a läsa om tre trulekonners bekännelser från min hemsocken Sörala, Söderala, från den 15 januari 1597. Det ska vara den äldsta skriftliga urkund, som finns om trolldom i Hälsingland. Deras beskrivning hur de fått förmågan att flyga var en ny och intressant variant för mig:

Till det första bekände de alla tre då de togo vid sådana djävulskonster försväre de Gud sin skapare frälsare och återlösare och besvore sig djävulen i händer med liv och själ, och strax när de sig så besvåre sprack deras hud sönd den ena på högre armen, den andra på högra axeln och den tredjes hud sprack sönd bak emellan axlarnar, så att allan bloden lop av dem, och djävulen gav dem så en annan och ny blod igen varav de kunde flya över både berg och dalar ved och vatten. Detta bekände de alla tre att ingen troste eller kan få färdas med mindre han haver sådan djävulsblod i sig.”

Dessa tre Trulekonner delar även med sig hur de skapat sina Trulkatter:

“..så konne de göra Trulkatteren av detta efter nämnde såsom de bruka därtill som är smör mull aska som är bränd av spåner som de hoga av annars fähusgluggar sopekvastar mjölvisplar grötekräklor granviskun och det de skava av klockorna, och mycket annat fick fack, och så lägga de allt detta tillhopa, skära sig så i fingret och låta löpa bloden där neder vid, sedan taga de en levandes orm och lägger denna där mitt uti, och så bliver det en levandes katt.”

Och så verkar de ha haft en varsin djävul också:

“..bekände och alla tre att de var hava sin djävul och mästare …(de nämnde dem vid namn). Och när de stego inför rätta sågo de var sin mästare stå där hos sig talandes med dem och förmanades dem att skola säga nej och icke bekänna utan bliva hos dem och sade de deras djävlar de hade bättre dagar hos dem än sedan att de skulle giva sig ifrån dem.”

Det säges senare, vid Norrala-Trönötinget den 19 september 1763 att dessa trulekonnor skall ha bränts levande.

Enligt balkansk folktro så kan en byggnad endast stå upprätt om man förrättar ett offer vid konstruktionen. Den offrade människan eller djuret blir byggnadens  beskyddande väsen. Detta utvecklades så småningom till en annan sorts ritual som det talas om i folktron. Byggnadsarbetarna tar en röd tråd som de mäter offrets skugga med eller dess fotspår. Sedan murar de in denna tråd i byggnadens grund. Fyrtio dagar senare dör offret och dess själ förvandlas till en talasom – ett nattväsen som sedan beskyddar och lever i byggnaden.

Talasom/tolosum kallas även en orm som vaktar en gård. (Jämför tomtorm, tomte). Om någon dödar ormen så väntar ett ofrånkomligt straff med sjukdomar och olyckor tills hela familjen dött ut. Om den dödas av misstag så måste den brännas och ljus ska brinna vid dess grav i fyrtio dagar. Vid stora helgdagar så ger man offer i form av mat till ormen, bröd och vin. Gärna vid härden eller en tröskel.

När solen vänt och dagarna börjat bli längre så vaknar inspirationslustan inuti mig till liv. Jag tittar i frökataloger, planerar kommande sommar och startar gärna några nya projekt. Jag var ganska duktig i somras att skörda en massa, allt från vilda örter och rötter, till enbär och kådor, så nu har jag ett mindre skafferi att skapa rökelser av. Mitt första arbete blir rökelser gjorda på torkad frukt, vin och honung.

Jag tänkte göra flera små satser så att jag kan pröva mig fram utan att ruinera mig själv på de mer dyra ingredienserna. Till första satsen använde jag vanliga russin och en skvätt starkglögg jag sparat sedan i julas. När de legat i blöt ett dygn så finfördelade jag russinen, pressade ur all överflödig vätska och delade det i två satser.

Jag tog fram två mortlar och i den ena skulle det bli en nekromantiblandning, innehållande växter, rötter och kådor som är till hjälp att locka fram de döda plus hjälpa mig att se dem bättre. Opoponax och balsampoppelknoppar var grundkådan.  I den andra morteln blev det en blandning av väldofter som ska bli ett offer till gudar och väsen. Så där i åkte allt som doftar helt ljuvligt.

Andra satsen gjorde jag på blåbär och rödvin med slånbärskaraktär. Grankåda, ekmossa, spån av eneträ, enbär med barr åkte ned. Den färdiga produkten skiftar faktiskt i blått.

Nu ska jag åka och köpa torkade körsbär.

Jag har suttit och läst en stund på books.google här på morgonen. Jag letade egentligen efter ny litteratur om dessa natthäxor jag jagat en del på sistone. Då hamnade jag i en samlingsvolym med namnet CHRISTIAN DEMONOLOGY AND POPULAR MYTHOLOGY under kapitlet BALKAN DEMONS PROTECTING PLACES skrivet av Anna Plotnikova. Tyvärr gick det inte att förhandsgranska hela kapitlet så jag kommer vara tvungen att göra ett fjärrlån. Men, det är en bok som ofta dyker upp på mina sökträffar så det är väl dags.

Hur som haver, där hittade jag lite smått och gott om flera besläktade väsen från balkanhalvön vars namn är en fonetisk modifikation av ordet talisman (grek. telesma, ‘betalning’, ‘offer’). Bulgariska och makedoniska talasym, talasymin, talason och serbiska talason. Intressant, tyckte jag.

I södra Makedonien (Ohridregionen) och i Bulgarien så berättas det om en stor orm, tolosum, talasam som är en sorts beskyddare av människors hem, åkrar, vingårdar och nergrävda skatter, och som kräver ett offer. Ibland finns den naturligt, i andra fall frammanas den med hjälp av magiska handlingar och ord. I andra slaviska regioner kan den ha formen av ett annat djur än just ormen.

Ofta fick dessa väsen också namn från ord som betyder mästare, ägare eller värd. I andra fall från hur de skapades, från en död man eller hans skugga eller ett fotavtryck som byggdes in i väggarna eller husgrunden.

Talasom – ett offer som dör på ett sätt som ej går att läsa för förhandsgranskningen, men som sedan förvandlas till ett nattväsen som lever i en byggnad och som beskyddar mot inkräktare. Det här väsendet kan visa sig som en skugga, klädd i vita kläder eller som ett får, hund, katt, anka, orm o. s. v. Ofta liknar den människan som blev offrad till huset. Detta får mig att tänka på kyrkogrimmen och vår egen tomte.

En gång om året vid vissa kyrkliga helgdagar visar sig detta väsen som en eld vid midnatt. Om någon vill få tillgång till skatten den vaktar, måste han kasta en bit av sina kläder i elden. Nästa morgon kan man finna spår. Om det är fotavtryck, krävs ett offer av en människa, men är det ett doftspår så är ett offer av ett djur tillräcklig. Sådana skatter kan bara fås på detta sätt, genom ett offer. Annars försvinner pengarna eller så ger de olycka eller död.

Det är sällan korpar flyger lågt eller sätter sig ner vid mitt hus. Oftast flyger de dagligen rätt över, mellan gammelskogen och soptippen. Men idag bjöds jag på en härlig upplevelse när jag gick ut med soporna. En ensam korp som var på låg höjd och på lekhumör. Jag pratade med den och sa, korrrrp, korrrp.. och då gjorde den loopar, snurrar och fall så att den nästan föll  ner i den upplöjda jorden. Klart dagens höjdare. (Nej, det vackra fotot är inte mitt, du hittar adressen om du pekar på bilden).

Annars har det varit en solig dag idag, äntligen. Jag försöker vara ute de få soltimmar som bjuds denna delen av året så jag tog mig en längre tur i grevskapet. Delvis ville jag se hur det såg ut efter stormen men även kolla upp vad alla julfirare ställt till i sin iver efter att plocka hem vintergrönt. Jag har minsann sett dem, en del med stora svarta säckar som de girigt fyllt utan att tänka på vad de ställer till med. Egentligen får man ju inte ta enkvistar alls i annans skog, men om man nu väljer att göra det ändå så kan man väl ändå använda något sorts sunt förnuft. Inte döda hela trädet eller fullständigt plundra dem. Idioter!

Det här gjorde en ful kärring ett par dagar före jul. Vi såg henne, vände bilen och skrämde iväg henne, men det var ändå för sent för den här enen.

Enbusken av Harry Martinson

Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han bruka borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det karjaste härdar han ut,
men doftar ändå,har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan stora stenar i Thule.

Jag stannade till vid Axmarby-bruks park för någon vecka sedan och hittade slånlav, eller ekmossa som det också brukar kallas, som hade blåst ned eller fallit med den tunga snön. Jag tog med mig lite av det hem i bilen.

Slånlav har länge använts inom parfymindustrin, även om den idag tyvärr är förbjuden, och är/var en ingrediens i chypren som är den parfymfamilj som jag älskar mest.

När jag kom hem så satte jag mig ner för att läsa hur man bäst får fram doften ur laven. Bl a kunde man göra ett doftpulver, kallat cypriskt pulver. Efter en dags letande hittade jag lite gamla böcker på books.google med gamla recept på detta pulver och olika tillvägagångssätt. Bl a kunde man röka mossan med väldoftande hartser, vilket fick mig på experimenthumör.

Så fort mossan torkat tog jag fram Benediktes Fiery Wall of Protection-rökelse som är den rökelse jag tycker doftar mest gudomligt. Då hände något märkligt. På något vis tog rökelsen doft av den torra ekmossan bara genom att röken filtrerades igenom och  spreds ut i rummet. Så nu planerar jag att göra en liten korg, möjligen av tunn virkad järntråd eller liknande så att jag kan hänga mossan ovanför rökelsen, fast på säkert avstånd så jag inte råkar fjutta på en mindre brand.

För lite roliga gamla doftande recept, ta en titt på boken The toilet of Flora or a collection of the most Simple and Approved Methods of Preparing Baths, Essences, Pomatums, Powders, Perfumes and Sweet-Scented Waters på books.google.

Skam den som ger sig. Efter en intensiv period av försök att ta mig in i gravhögen, lyckades jag (troligen, på sätt och vis) till slut.

Jag valde en urgammal begravningsplats bara hundra meter härifrån för att det var nära men tänkte samtidigt att den nog var alldeles för gammal.

Jag tillhör dem som inte tror att något kan leva för evigt. Länge, ja, men för alltid låter ologiskt på något vis. Och jag tror att jordbundna själsdelar av döda kanske vittrar bort med tiden, eller blir så små och förvridna till oigenkännlighet så att jag inte skulle förstå vad jag stötte på om jag lyckades stöta på en.

Så banne mig så förvånad jag blev när jag tillslut lyckades korsa barriären och kliva in, eller tilläts kliva in, eller vad det nu var, i högen.

Rena rama valhallskänslan med långbord och skrålande män som berusat drack. Inget kvinnfolk så långt ögat kunde nå. Stim och stök, tjo och tjim och högljudd sång.

Undrar om högen fungerar mer som en port? Jag är inte så säker på att det var gamla Östansjöbor jag såg. Jag hade förväntat mig de mörka skuggorna som rör sig i skogen och de arga klagande rösterna jag hör..

Det var andra saker jag ville få svar på, eller snarare få bekräftat.

Jag drömde i natt att jag besökte en stilla bäck där det sprang fram en källa och jag tog ett helt underbart bad i solskenet. Sedan fick jag besök av en kvinna och en man. Den ena gick jag tillsammans med i grundskolan, den andra i gymnasiet. Den ena nu politiker, den andra jobbar med jämlikhetsfrågor. Ingen av dem har jag träffat eller pratat med i vuxen ålder. De sa till mig, du måste skriva en bok och börja ta betalt för din häxkonst.

Antagligen så är jag påverkad av alla dessa “häxor” i min omgivning som nu helt plötsligt, i drivor, kommit på att de måste ta betalt, vare sig de har något att sälja eller inte. Precis som om det vore den enda rätta vägen att fortsätta..

Jag har alltid haft svårt för kombinationen andlighet och pengar och det finns också stora frågetecken hos mig att köpa häxkonst och trolldom, för det är väldigt, väldigt lätt att bli lurad.

Så vad skulle jag kunna tänka mig att betala för.

Om någon har en kunskap jag beundrar, ser upp till, vill ta del av då skulle jag nog köpa en bok om de skrivit någon och om jag hade pengar över, ta mig en kurs.

Hade jag ett stort problem jag själv inte kunde lösa, så skulle jag nog kunna tänka mig att be om en läsning och magisk hjälp hos någon jag vet är kunnig och tillförlitlig och inte kostar skjortan.

När det kommer till den andliga biten då är pengar ett stort nej, nej för mig. Andlighet får aldrig kosta pengar.

Så här står det:

I en av Nordiska museets uppteckningar från Kalmar, berättas om s. k.  ”andeväsen”. Dessa var tillverkade av flätad halm och formade som teckningen visar. De hål som bildades fylldes med mossa och småsten på julafton, vartefter man placerade föremålet på spiskransen eller spiselhällen där de skulle ligga till nyårsafton. Man trodde att mossan och stenarna drog till sig allt förtal och skvaller som eventuellt förekom runt husets folk. När man så på nyårsaftonen eldade upp “andeväsendet” gick skvallret upp i rök.